Vad är det som gör att jag och många med mig tycker att död är ett så jobbigt ord att vi väljer att skriva (säga) om det till ”har gått bort, lämnat jordelivet, finns inte med oss längre”.
Min pappa dog den 27 maj i år. Jag kommer på mig själv att jag många gånger formulerar om mig framförallt i skrift och säger att min pappa har gått bort men ändrar mig och skriver död. För det är död han är. Han har inte gått vilse och är någonstans och kommer tillbaka. Det här med att säga andra ord för att någon har dött blev jag uppmärksammad på för några år sedan. Då var det gällande barn när någon hade dött. Att det var för barn väldigt mycket enklare att ta in när man förklarade att någon var död. ”Gått bort”, ja en jag samtalade med sa då att barnet hade börjat bli rädd när någon skulle gå iväg för det innebar att den personen kanske inte kommer tillbaka så som den andra aldrig gjorde, nej den personen var ju död. När jag igår pratade med en vän så frågade hon ”När dog din pappa?” och hon kommenterade direkt att ”oj det lät lite illa”. Dog var ju vad han gjorde. Även om jag håller med om att dö är ett ord som känns hårt och utan värme så undrar jag ändå om det är så egentligen? Eller är vi bara rädd för döden och att prata om det?
Min känsla är att vi väljer att säga andra ord för att vi lever långt från döden idag och att vi inte vill vara så raka i rädsla för att såra andra. Backar vi tiden så levde vi tillsammans med flera generationer. Idag gör vi det inte, i a f inte dom flesta av oss. Vi lämnar hemmet som unga vuxna och inte som förr när vi på gårdar flyttade en trappa upp eller ner när två generationer innan dog. Då var vi mer närvarande i åldrandet och i döden då vi i större utsträckning dog i hemmet än vad vi gör idag.
För egen del så ser jag gärna att vi mer börjar prata om döden som en del av livet för det är något som vi alla kommer att göra. Dö alltså.
