Redan förra hösten bokade jag in i kalender att jag skulle fjällvandra. Bokade av 1,5 vecka i kalendern. Även om vintern är den årstid jag gillar allra mest så är hösten en magiskt vacker årstid som jag inte vill missa att få ta del av i fjällen. Fjällen lockar visserligen alltid.
När hösten nu kom så kunde/ville jag inte komma ifrån i den period som jag hade bockat av i kalendern. Höstens vackra färger hade inte nått sin peak, vädergudarna hade regn planerat och sonen som bor hos mig på heltid vill jag inte lämna själv en längre period. Dessutom hade jag anmält mig till en kurs i rörelse för Naprapat Jonas i mitten av september. När jag kom hem från den kursen, måndag kväll, så kände jag att jag ville till fjälls. Dagarna gick och jag hade ett bra flyt att röja hemma och i härbret. Så tanken att hoppa över att dra till dom vackra fjällen fanns där. Jag kollade vädret och det var regn över Idre, regn över Stekkenjokk men sol över Åre-trakten. Så jag kollade med två jag känner som bor utanför Åre, båda skulle vara borta den helg jag tänkte åka uppåt. Den ena vännen var dock snäll och erbjöd mig att bo i hennes fina lya. Jag fortsatte att vela. Sedan kom nästa tanke, den vackra hösten är en väldigt kort period. Några veckor. Det jag behöver göra kan vänta. Särskilt nu när jag har tid då jag inte jobbar mer än lite grann när jag vill. En oerhört lyxig tillvaro. Att då stanna hemma för att jag hade flyt i mitt röjande kändes som en oerhört dålig idé. Sonen skulle dessutom åka till sin tjej som bor utanför Sundsvall. Fanns inget skäl att skjuta fram en tur till vackra höstfärger i fjälls ett helt år. Så jag drog!
Ett beslut jag inte ångrade. Fjällen visade sig från sin allra vackraste sida. Jag la ut i en facebook-grupp jag är med i om någon ville med på en vandring. En person svarade att han skulle ut och att jag gärna fick hänga med. Jag tackade ja till att följa med. Då han utgick från Östersund och inte var så morgonpigg som jag så bestämde jag mig för att gå upp tidigt och möta soluppgången från ett berg. Efter att ha kollat in kartan och var jag trodde jag skulle få en öppen vy mot solen samtidigt som att jag inte skulle behöva åka så långt och inte heller gå så långt så föll valet på toppen Välliste som är 1 025 meter hög. Jag parkerade vid Trillevallens skidområde, knappt 15 min från Undersåker mot Vålådalen, och gick rätt upp för slalombacken första biten och sedan vek jag av till höger på en stig så det blev mindre brant och jag jag kom från sidan upp på toppen. Värt varje meter för att få möta solens första strålar. Det blåste en del på toppen så jag stannade en stund och njöt av utsikten och solens strålar. Valde dock att gå ner en bit och satte mig längs stigen där berget gav mig skydd så det blev vindstilla. Där åt jag min frukosten och satt och bara tog in den den vackra morgonen.
Efter den fina starten på dagen så åkte jag till där jag bodde och han med frukost nummer två innan jag blev hämtad för dagens fortsatta äventyr. Vi åkte till Tännforsen som ligger två mil väster om Åre. Man kör mot Duved på väg E14 och efter Duved tar du av på väg 322 så är det skyltat sedan. Tännforsen som för årstiden hade väldigt mycket vatten. Det är något särskilt med vatten som forsar. Det påminner mig om naturens krafter, hur stark men ändå mjukt vatten är. Vattnet kan nöta på en sten så den blir alldeles len och rund. Forsen är 60 meter bred och det fria fallet är närmare 38 meter. På Länsstyrelsens hemsida går det att läsa att när forsen har som mest vatten så skulle det ta en kvart att fylla hela Globen i Stockholm. Det ger perspektiv på hur mycket vatten som passerar där. Sveriges högsta vattenfall heter Njupeskär och är 93 meter högt och 70 meter fritt fall och ligger i Dalarna. Då det ligger nära Gördalen så har jag varit där flera gånger både vinter som höst. Gördalen är det ställe där jag lärde mig friåka skoter. Det är två helt olika vattenfall. Båda Tännforsen och Njupeskär är vackra på sitt sätt och värda ett besök.
Därefter åkte vi till Suljätten, ett berg på 845 meter över havet. Väg 336 tar dig till Suljätten. Det var en otroligt vacker väg den sträcka vi åkte mellan Järpen och Konäs. I Konäs tar man av och åker en bit på grusväg och parkerar längs vägen vid fäboden Lillvallen för att sedan vandra uppför berget, 3 km. En lätt klättring ur perspektivet att det är en stig och bara att gå längs den. Inga branta ställen som det många gånger är i Norge och ett snedsteg innebär döden. Visst är det uppför och det ger så klart puls men värt varje pulshöjning vandringen uppför gav. Dagen bjöd nämligen på både sol och vindstilla. Det är väldigt sällan som det är vindstilla på en topp. Det var helt underbart där uppe på toppen. Dessutom en topp som det fanns gott om plats att sitta på. Jag tror vi var där uppe över en timme. Vi åt medhavd matsäck, satt och tomglodde och bara njöt av tillvaron. Har vid ett annat tillfälle fått en sådan magisk upplevelse, men då under vintern och i extrem kyla på morgonen när vi skulle ut och köra skoter. Men det får jag skriva om en annan gång. Nu åter till dessa vackra dagar i fjälls och bilder från Suljätten.
Dagen efter den magiska dagen på Suljätten så begav jag mig till Hottögsfjället som är 1 107 meter över havet. Även denna gång så kör man mot Vålådalen. Precis efter Fångamons fiskecamp kör du vänster om du kommer från Undersåker. Jag tror det var ca 9 km in på vägen så är det en skylt som säger Hottögsfjället. Ingen vanlig vägskylt utan skyltat med annan skylt så håll utkik.
Leden upp är riktigt fin, det är uppför. Hela vägen är det uppför. En fin vandring som även denna är lättvandrat ur perspektivet att det inte är branta stup på sidorna. Men visst det är jobbigt att gå uppför. När jag kom upp så tänkte jag att det var konstigt att ett par jag såg en bra bit framför mig att dom gick rakt fram och inte till vänster där det såg ut att vara dom högsta topparna. Efter ett lunchstopp där träden tog slut så gick jag vidare. Som så många gånger så var det en högre topp rakt fram bakom den jag såg, en till och en till och sedan var jag uppe på Hottögsfjället. Idag blåste det mer. Så väl uppe på toppen så kunde jag inte låta bli att gå ytterligare lite till en annan topp precis intill så jag kunde se ut även åt det hållet. När jag kände mig nöjd med tittandet till fots satte jag mig och tog en fika och tomglodde och njöt av livet. Att vandra är så fantastiskt. Jag längtar till jag vågar och orkar (ur min ryggs perspektiv) att vandra med tält och allt jag behöver med mig för att kunna gå till andra platser där ingen är och där jag själv väljer var jag vill gå. Mitt första mål är att göra en tredagarsvandring med två övernattningar. Målet efter det är att vara iväg en vecka till 10 dagar. Tänk att stänga ner den övriga världen för en stund och komma in i ett meditativt tillstånd och bara vara i naturen utan annat som pockar på. Det längtar jag efter. Den sista drömmen är dock en bit bort. Först ska sonen få lämna boet. Och några år till hoppas jag att få ha han kvar i hemmet.
Dagarna i fjälls avslutades med ett kort besök vid Ristafallet. Då det inte kräver någon vandring utan bara en kort promenad på några hundra meter så är det lätt att besöka för dom flesta. Det finns vandring kring fallet också för den som vill. Fallet är 50 meter brett och fallhöjden är 14 meter. Fallet är delat och det är som en ö mellan dom där det växer träd.
Ristafallet hittar du skyltat från vägen (E14) i Rista som ligger mellan Östersund och Åre.
