Vaknar i morse, gör sonen sällskap när han äter frukost. Tar Tindra, vår hund, på en promenad. Sedan är det dags för mig att laga min frukost. Jag går in på P1-appen och som oftast sista månaderna så ska jag klicka igång sammanfattningen av nyheterna. Det är då en direktsändning om hur gårdagens fotbollsmatch avbröts och att två svenska supportar är skjutna till döds i Bryssel där matchen gick. När den livesändningen är klart så lyssnar jag på sammanfattningarna av nyheterna. Då är det bl a från Gasa och det som pågår där. Jag lyssnar och funderar ”VAD är det som händer i vår värld?”
Jag känner mig rädd, det är nog ändå första gången jag känner så på det här sättet. Rädsla för om vår värld är på väg mot ett tredje världskrig a la modern tid. Många oroliga platser som skapar en värld som kommer begränsa oss människor. En värld där jag kanske även i min hemstad och mitt hemland inte kan känna mig trygg.
Känner jag extra just nu för jag påminns om att min egna släkt har tvingats fly i både första och andra världskriget, hur det har gjort att min familj splittrats och bott på olika håll i världen. Ja, kanske är det så. Eller så var det idag droppen som fick min bägare att rinna över i vad jag orkar ta in av den skit, rent ut, som händer i världen. Eller att jag inser att jag lever i en bubbla långt från verkligheten. En bubbla som består av att fundera på vad jag ska göra framöver som inkomst i mitt liv. Där jag önskar att det ska vara att bygga andra genom att drömma och förverkliga sina drömmar. För att på så sätt må bättre och värdera mer av det vi har här och nu. För vi vet inte när vi drar vårt sista andetag och jag vill leva till den dagen. Men jag vill inte att det ska vara p g a personer som har tappat fotfästet på vad deras mål i livet är utan att det är av naturliga skäl som jag låter min kropp komma till det sista andetaget…
