I jämförelse med många i vår by, stad, vårt land och på vår jord så har vi det bra i Sverige. Men ändå så många som inte kan njuta av vad vi har. Det är livet som passerar här och nu och många väntar på något bättre eller är bittra och avundsjuka på andra som dom tycker har det för bra.
Jag har dom senaste fem åren gått igenom för mig många motgångar. Köpte ett ett nytt företag och en månad senare sa dom tre anställda i mitt andrabolag upp sig och startade eget. Min son var då 1,5 år och hans pappa jobbade extremt mycket och var borta stora delar av veckans dagar och nätter. Något år senare har jag och sonens pappa separerat. Vilket innebär stor stress och oro och förändringar i livet. Men är detta egentligen problem eller är det en del av livets mot och medgångar.
Idag är jag i Stockholm över några timmar. En blandning av ett privat ärende med jobb. Då trafiken är som den är i denna vår huvudstad valde jag att åka tidigt och sedan parkera bilen vid en tunnelbanestation och ta tunnelbanan in till stan för att slippa köa in med bilen. Då jag var på plats tidig så sitter jag nu på ett café och skriver detta.
När jag klev av t-banan och gick i strömmen av människor så kommer många reflektioner över hur vi människor är och lever på olika platser ibara detta land. Här söker ingen ögonkontakt och med eller utan mobil väjer och slingrar sig människorna fram i högt tempo på väg till sina jobb. Jag såg en som log och såg glad ut över att få ännu en bra dag. Övriga har ett neutralt lågmält utseende. Jag som lantis (sedan -98, född och uppväxt i Huddinge som är en förort till Stockholm) kollar om jag känner igen någon. Jag vet lite osannolikt men sist jag var i Stockholm mötte jag en Bollnäsbo på en affär.
När jag passerar spärrarna och går över plattan och upp vidare på Drottninggatan så ser jag ett flertal framförallt kvinnor som jag gissar väntar på att deras dag med önskan/tiggande om pengar ska börja. Det gör ont att se dessa personer. En del av dom har helt klart inte duschat på ett tag. Men vad är det som gör att dessa personer stör så många och vill att tiggandet ska förbjudas? Är det att det gör ont i oss att se eller att vi tror att vårt samhälle och andras länders samhälle borde/ska kunna ta hand om dom som behöver och det gör oss frustrerade?!
Tänk om vi alla som har det lite bättre än någon annan kunde få hjälpa och faktiskt engagerar oss i dom som behöver hjälp. Om vi skulle sätta våra problem i proportion till andras så inser dom flesta av oss att vi egentligen inte har några problem. Vi måste förstå att livet har med och motgångar och om vi delar med oss av tid och medmänsklighet så kommer vår by, vår stad, vårt land och vår jord bli en bättre plats att leva på.
