Hawaii – mer än jag någonsin hade trott

Så då har jag nu varit hemma från resan till Hawaii lite mer än en vecka. Det första jag känner är att jag är oerhört tacksam att ha fått dela denna resa med andra. Den enkla anledningen till det är att det går inte för andra att beskriva allt det vi har upplevt. Dom som var med orkar höra och berätta historier, upplevelser och känslor om och om igen. Vilket ger många fina minnen och skratt.

När jag var på väg till Arlanda slog det mig att jag faktiskt inte har en aning om vad vi skulle göra på resan. Visst jag hade koll på att vi skulle få ta del och uppleva dom olika elementen – eld, vatten, vind, jord och spirit men inte mer än så och på vilket sätt.

Tillit är ordet. Tillit till Susanna som arrangerar resan att vi skulle få göra och uppleva saker som gjorde det värt att betala, ta ledigt från jobbet, frånvaro från min son och särbo samt avsätta tid för att åka med. Tillit är ett ord som vi återkom många gånger till under denna resa. För i gruppen skapades det en stor tillit till varandra. Förutom tilliten till varandra så blev vi även påminda om tilliten till livsprocessen. Den vi inte kanske alltid tycker att vi kan styra. Men många gånger så kan vi det påminde Hawaii oss om.

Retreatet var en grupp på 10 personer plus Susanna, arrangören av retreatet och den som driver Inspired by Hawaii, var redan på plats på Hawaii samt en av deltagarna som tog ett tidigare flyg. Så vi var en grupp på 9 personer som reste över tillsammans. Jag och en kompis till mig valde att åka ner kvällen före och ta in på hotell då vi hade tidig avresa på fredagen den 6 januari. När man flyger till USA är det många säkerhetskontroller att ta sig igenom. Flera av dom som var med var det premiär för att åka till USA och för dom flesta utom två av oss premiär att åka till Hawaii. Så vi Malin och jag som båda har rest en del tog täten och höll koll på vart vi skulle och en kille utsågs till ”uppsamlare”. Han gick sist och såg till att alla var med. Ett oerhört bra system visade det sig. Då behövde vi i fronten som läste skyltar och frågade oss för i täten endast hålla koll på Johan och inte dom övriga. För det gjorde ju Johan.

Det är en lång resa till Hawaii med två byten av flyg. Första bytet gjorde vi i London efter 2,5 tim flygning. Efter ytterligare 11 tim flygning så var det dags för byte i San Fransisco och sista flyget över Stilla havet till Big Island som är en av öarna på Hawaii och den ö vi skulle tillbringa 8 nätter tillsammans på, tog ytterligare 6 tim. Så 19,5 tim på flygplan och lite väntetider mellan gjorde att resan över tog lite mer än ett dygn. Sedan är det 11 tim tidsskillnad. Hawaii är 11 tim efter oss. Så vi flög ut fredag morgon svensk tid och landade fredag kväll hawaiiansk tid. Susanna och den sista retreatdeltagaren mötte upp oss på flygplatsen, som inte har något tak då det är varmt året runt på Hawaii. Väl där åkte vi till huset som vi nu skulle bo i 8 nätter framöver. Huset låg i Kealakeakua Bay som ligger ca 2 mil utanför staden Kona på ön Big Island. Trötta och förväntansfulla gick vi och la oss den kvällen.

Vår första dag på ön bestod av en promenad ner till havet, ca 100 m från vårt hus, i tystnad. Vi fick inte prata från att det vi gick upp till frukosten serverades. Det var en underbar stund där det var ens egna tankar, reflektioner och funderingar som hade fokus och inte övrigas. Dock då en knölval dök upp en bit ut på havet så pekade den som såg den först så vi andra också fick förmånen att se den. Men allt under tystnad. Att få sitta på lavaklipporna och se ut över havet där vågorna slog mot lavaklipporna när solen gick upp var en otroligt rogivande morgon som jag sent kommer glömma. Precis som så mycket annat som jag fick uppleva på Hawaii.

Dagarna på Hawaii var långa och händelserika. Även om vi har fått se och uppleva delvis sådant som vanliga turister kan göra så har vi fått göra det på ett annat sätt då Susanna har bott på denna ö och pappan till hennes barn är hawaiian. Det har gett resan en karaktär och känsla som utan dom två aldrig hade blivit den samma med andra personer. Resan var ju förutom en resa att se fina plaster på Big Island även som en del i personlig utveckling. Så vi hade även olika inslag av det under denna resa. Men den delen kommer jag inte att gå in på här då den gjordes på ett sätt som både är svår att förklara men framförallt väldigt personlig. Så det lämnar jag till oss som var med bära med oss alla på våra egna sätt. Den utmaning som jag fick med mig hem kommer jag att delge er längre fram.

Att beskriva allt vi har gjort är svårt men jag ska dela några av dom bästa stunderna med dig som läser.

Hawaiis öar är byggda av vulkaners lava. Så även Big Island där retreatet var men självklart även dom övriga öarna. Denna gång besökte jag även Maui och Lanai. Det är precis som det sägs att varje ö är unik och ser olika ut. Big Island består av 11 klimatzoner, Sverige har 4… Då även att beakta att ön är 10 432 kvm och 12 mil bred där ön är som bredast.

Waipeo Valley – en helig dal

Wow, magiskt, fantastiskt och underbart är ord som vi har använt om och om igen på denna resa. Så även när vi kom till Waipeo Valley. Dalen är ca 1,5 km bred och knappt 1 mil djup. Idag bor det inte många kvar i dalen men det bor dock folk där än idag. Waipeo valley är den sydligaste av dom sju dalar som ligger på rad längs nordöstra kusten på Big Island. Bergen omkring dalen är ca 700 meter höga och dom högsta vattenfallen som blir efter regn är ca 400 meter. Dalen är helig för hawaiianerna och här har många av kungarna från Hawaii fötts. Så även Melvin som var den som hade både grupputveckling och personlig utveckling med oss under retreatet. Dalen har flera tempel och heliga platser som ger dalen en väldigt speciell känsla att besöka. Jag är tacksam att jag fick ta del av denna dal tillsammans med en kille som är född i dalen samt Susanna, arrangören av retreatet, som kunde delge oss historier och information som gav oss förståelse och respekt för denna speciella plats.

Vi blev skjutsade av pick-up:er ner till dalen. Vissa av oss satt i och några av oss satt på flaken. Jag satt såklart på flaket och njöt i fulla drag. Först av farten på vägen till dalen. Vi som satt på flaket var helt upprymda av dom senaste dagarna och glädjen var enorm. När vi sedan kom fram till vägen ner i dalen satt en skylt att endast 4-hjulsdrivna bilar fick åka ner och företräde lämnades åt dom som var på väg upp. Ytterligare en skylt talade om att lutningen var 25 %. Vägen ner var knappt 1 mil. Det var ingen väg gjord för att mötas överallt. Så för att köra där gällde det att hålla tungan rätt i mun. När vi tippade över kanten och ner på vägen så kom det tårar i ögonen. Det var så mäktigt att se dalen och havet inramad av bergen. Väl nere i dalen blev vi avsläppta och gick på en hike på 1,5 mil ungefär. Då det hade regnat mycket veckorna innan vi kom så var det mycket vatten och lera. Men det bekom oss inte. Vi gick med skor eller utan genom vatten och lera. Några halkade omkull och hade lera över hela sig. Men vad gjorde det när vi vandrade i ett paradis. Ett paradis med bl a apelsin-, kakao- och avacadoträd.

Under förra året sa jag att min nästa resa skulle gå till en plats där det fanns färska avacado att äta. När jag bokade att åka med på denna resa visste jag inte att det växte avacado på denna ö. Avacadoträden är höga så det är inte lätt att plocka dom. Men när vi hade vandrat en liten stund låg den där. Min avacado som jag hade längtat efter. Jag skalade den som en apelsin och åt. Den var ljuvlig!

Kilauea – Big Islands aktiva vulkan

Kilauea har nu varit aktiv sedan januari 1983. Vi var till Vulcano Village och kollade på den ”kokande grytan”. Den dagen som vi var där såg vi lava som hoppade i grytan. När jag stog där och tittade så fascinerades jag ändå över kraften som vår natur har och det skådespel som det bjuder på. Vi gjorde även ett stopp där vi la oss på lavaklipporna som är väldigt magnetiska. För egen del hade jag kunnat somnat där även om det var hårt och inte så slätt och skönt som bilderna visar.

Mauna Kea – världens högsta berg…

…från bergets fot som är på havets botten räknat. Då är berget 10 203 meter högt. Över havet är berget 4 205 meter högt. Vägen upp är brant, slingrig och helt fantastisk. Det går att köra bil hela vägen upp. Denna gång fick vi stanna vid besökscentrat för det var snö på toppen och vi hade inte bilar för att köra i snö. Vinterdäck är inget som finns på denna ö av förklarliga skäl. Besökscentrat ligger på 3 200 meter och dit åkte vi på kvällskanten och njöt av en magisk solnedgång.

Min längtan upp till bergets topp var stark. Så jag köpte en mugg till min son som det står Mauna Kea på. När jag sedan kom hem gav jag den till sonen och frågade om han ville åka med mig till Big Island en dag i framtiden och gå upp till toppen av berget. Det ville han så klart gärna. Den hiken är på ca 7 timmar. Varav fyra timmar upp och tre timmar ner. När detta blir av vet jag inte idag men jag skulle gissa att det kommer att bli inom 5 år. För mig är det viktigt att våga drömma och att sedan kunna flytta sin dröm till att bli ett mål som går att förverkliga. Sedan kan det hända saker längs vägen som gör att jag prioriterar om eller att jag kanske inte heller vill uppnå det målet jag har sagt längre. I detta fall när jag säger det till min son stärker jag tanken och får även han att drömma och prioritera framöver. Om både han och jag framöver känner att det är annat vi vill hellre. Då kommer vi att göra det andra istället. Men är det till toppen av Mauna Kea vi vill så kommer vi en dag stå där tillsammans och njuta av den stunden och det uppnådda målet.

Det går inte att förmedla allt som jag har gjort och upplevt under mina två v på Hawaii. Men det finns mer att berätta men dom kommer i en annan bloggpost. Men för er som är nyfikna så kommer det att bli ett retreat även nästa år. Mer information hittar du på Inspired by Hawaiis hemsida.

På återhörande!

/Madeleine Böhnke