I några år nu har jag drömt om att resa till Nepal. Det är något med bergen och människorna som jag ser på bilder som fascinerar mig. Ni vet dom där mäktiga bergen som delvis är täckt med snö året runt och invånarna med sina läderhudar från väder och vind. Så som människor såg ut förut. Innan vi som idag skyddar oss med både krämer och buffar och annat för att inte åldras eller för att solens strålar inte ska ge oss cancer när skyddet runt vår jord har förtunnats och blivit farlig för oss. Kanske är det känslan av ursprungsbefolkningen som fascinerar mig. För det är något med ursprung som tilltalar mig. Varför vet jag?! Kanske är mitt tyska arv på min fars sida. Han växte upp under andra världskriget och utan att stötta och hjälp andra hade han aldrig överlevt. (För dig som vill ta del av den historian så maila mig så skickar jag dig hans bok.)
Tillbaks till drömmen om Nepal.
När jag i december förra året fick en plats till Naprapat Jonas coachning så var det stora målet att få en smärtfri ländrygg. När han sedan frågade om jag hade några andra mål så var mitt svar ”Jag vill om ca fem år kunna vandra i Nepal och jag vill kunna göra en pull-up.” Det sistnämnda ett ytligt mål men ändå kul att kunna.
Drömmen om Nepal har dock funnits redan innan och jag som i grunden vill ha en funktionsstark kropp har känt att Nepal kräver mer av min kropp än vad den har levererat dom två senaste åren. Att dessutom gå runt med smärta är inte min grej. Jag har haft känningar av ländryggen i många år nu. Förutom att träna har jag tagit hjälp av olika personer både utbildade och kunniga utan utbildning. Jag har från den period som det gjorde ondast tagit mig åt rätt håll där ländryggen har gjort mindre ont. Men jag har inte kommit till det smärtfria där jag inte känner mig begränsad av ryggen. Så därför lägger jag både tid och pengar för att nå målet med en smärtfri och en rygg som inte begränsar mig under 2023.
Då jag dessutom efter att jag hade Covid julen -20 inte har kunnat träna kondition utan att bli sjuk från början och sedan hängig och orkeslös så är konditionen inte var den behöver vara för att vandra i Nepal. Under sommaren har jag nu åter försiktigt börjat att jogga och det har gått bra vad gäller kondition. Tyvärr så var min ländrygg inte lika glad över beslutet så jag pausade det på Jonas inrådan och får träna kondition på annat sätt ett tag framåt. Så inspirerad av min vän Ylva så tog jag med mig Tindra (min hund) och tog bilen till Bollebacken (slalombacken i Bollnäs) för att gå upp till toppen två gånger. När jag gick upp så kände jag ”Det här är början på min resa till Nepal!”. Så när min motivation tryter så plockar jag fram minnet från den dagen och påminner mig om att jag en dag ska vandra i Nepal. När det blir låter jag än så länge vara obestämt då jag har en son som går i nian och står inför sina drömmar om gymnasieval. Beroende på hans val så kommer det även att påverka mitt liv. Och för mig så kommer hans dröm om gymnasium före min dröm om Nepal. Senast om fem är är det ändå möjligt för då har han gått ut gymnasiet även om han tar ett år på high school också. Så det får bli målet. Senast hösten -28 ska jag resa till Nepal för att nå mitt mål att vandra och träffa människor som bor och har växt upp där.
