För många är inte det inte ett mål att bo i tält på ett fjäll. Men för mig har det funnits där ett tag nu. Att fjällvandra och bo på fjället. Så när en jag får nog kalla han ytligt bekant skrev på sin facebooksida att han skulle iväg och fjällvandra med en övernattning och sökte sällskap så skyndade jag mig att anmäla mitt intresse. Jag hade turen att få bli den som följde med på vandringen. Det var lite pirrigt att tänka att jag nu skulle få vandra och bo i tält och då med en person som jag är ytligt bekant med.
Det skulle bli en kortare vandring på Sonfjället som även stavas Sånfjället ibland. Vad som är rätt vet jag inte. Det ligger ca en timmes bilväg nordväst om Sveg. Då min medvandrare hade ett möte i Sveg på eftermiddagen började vi inte vandra fören framåt 17 på fredag kväll. Det var magiska färger och hösten visade sig från sin bästa sida med lite sol under vandringen som stack fram och lyste på bergen omkring oss. Önskan var att få upp tältet innan solen gick ner. Det gick lite uppför, inget som var jobbigt men med gott om stenar så vi vandrade i ett lugnt tempo uppför. Vi stannade till några gånger för att dricka av det vattnet som rann nerför berget. Vilken oerhörd lyx att bara kunna stanna till vid en bäck och dricka. Det är nästen en overklig känsla att det går att göra. Kallt och gott var det.
När vi kände att solen snart skulle vara på väg ner och inte ge oss det ljus som vi önskade hittade vi inget vatten i närheten vilket medvandraren önskade. Då det underlättade vid matlagning och att vi då hade så vi kunde dricka utan begränsning. Vi bestämde oss för att gå en bit till uppför med förhoppning att kunna se hur det såg ut när vi kom upp ytterligare om det där fanns vatten. Sagt och gjort så vandrade vi på och sjön som vi sett på karten var inte så långt bort som vi trodde. Så vi han slå upp tältet innan mörkret kom och vi han börja laga maten som vi hade med. Men åt gjorde vi i skymningen och med pannlampor. Det var så otroligt vackert där vid den lilla sjön på fjället med solen som gick ner.
Det var en kall natt som endast erbjöd några få plusgrader innan solen kom upp igen och även om det var molnigt så kändes det stor skillnad på värme när ljuset kom. Om det inte hade varit för mina tår så hade jag sovit som en prinsessa där på fjället. Tårna tyckte det var kallt men i övrigt frös jag inte då jag hade fått låna en varm sovsäck av min medvandrare. Men innan jag tog mig ur min sovsäck så våndades jag lite för att kliva ut i kylan. När dragkedjan från innetältet drogs upp så kom kylan utifrån och gjorde sig påmind och det kändes att det var varmare i vårt tält än ute. Det blåste lite men det var ändå förhållandevis varma vindar tyckte vi.
När jag till slut tog mod till mig så klev jag upp och klädde på mig kläderna för vandringen. Medan jag rullade ihop sovsäckarna och liggunderlagen fixade med min medvandrare gröt till frukost. Än en gång ljuvligt att sitta och se ut över fjällen med den lilla sjön alldeles intill.
När vi hade ätit vår frukost och packat ihop tältet så begav vi oss av. Naturen på den andra sidan av fjället skiljde sig från där vi hade vandrat kvällen innan. På den här sidan var det inga träd och det såg annorlunda ut. Efter ett flackare parti började det gå uppför, inte brant men det lutade uppför.
När vi hade vandrat ett tag och vi såg att det skulle bli ytterligare stigning så bestämde vi oss för att göra ett matstopp intill en bäck som snart skulle ta slut. Än en gång för att få vatten när vi skulle laga maten och där vi också kunde fylla på våra vattenflaskor.
När vi hade ätit så gick vi uppför berget och det kändes lite i benen men inget som var jobbigt. Bara som en påminnelse att det gick uppför. När vi sedan kommer upp på platån så ser vi att lite längre fram kommer det att gå utför och det rejält visade det sig. Med ca 10-15 kg på ryggen så blir man lite extra försiktig. Ett fel steg kan leda till att man får lite för mycket framåtvikt och sedan blir man som en boll som rullar nedför fjället. Så försiktigt tog vi oss nedför och det kändes rejält i låren. Mitt knä som jag skadade i somras gjorde sig påmint även här, liksom det hade gjort även uppför dagen innan. Men det var bara att koppla bort det och gå vidare försiktigt. Det som mer gnagde i mitt huvud var om låren skulle fortsätta stå emot hela vägen ner eller om dom skulle ge vika och jag skulle ramla. För jag blev rejält trött i benen. Det kändes skönt att min medvandrare med tyckte det var tungt då han ändå är rejält mer tränad än mig. Men med försiktiga steg tog vi oss ner för berget och kom åter till bilen. Nöjda och glada satte vi oss i bilen och styrde hemåt till Bollnäs.
Det var en lagom lång vandring för mig som nybörjare och jag kommer helt klart vilja göra om det igen. När vi åter såg ett samhälle med hus när vi kom över branten kändes det som jag ville vända och gå tillbaks. Jag ville inte vara i närheten av hus även om dom låg flera mil bort. Jag ville vara kvar där i bergen med naturen omkring mig och alla dess vackra färger. Denna korta vandring kommer att bli lite som en milstolpe. Det kommer att vara ett före och efter denna vandring.
Tack min medvandrare för att jag fick följa med och du har helt klart gått från ytligt bekant till vän efter många långa och intressanta samtal under det dygn som vi tillbringade tillsammans.
