I många år hade jag som mål att driva ett eget företag. Bananskalet gjorde att det blev ett glasmästeri, Glasmästarn i Bollnäs.
2007 jobbade jag på hitta.se som fäljtsäljare. Han som då ägde Glasmästarn bad mig komma förbi och presentera hitta.se om det kunde vara något för han. Vi var bekanta med varandra då hans fru är hästtjej. När jag var där för att presentera hitta.se så frågar han under min presentation om jag var intresserad av att köpa hans företag. Jag skrattade och pratade vidare. Men det var inget skämt utan han menade allvar. Vi pratade lite om det och jag åkte hem och funderade på det. Jag hade många glasmästerier som kunder i framför allt Stockholm så jag visste att det var en lönsam bransch. Efter lite fundering så sa jag att jag var intresserad av att köpa företaget. Men då backade han. Han levde då fortfarande på hoppet om att någon av hans söner skulle vilja ta över företaget. Så det blev ingen affär då.
Några månader senare var min dåvarande sambo där för att byta ruta på en av sina lastbilar. Sambon behövde skjuss därifrån så då möttes vi igen. Då frågade han som ägde glasmästeriet om jag inte skulle köpa det. Jag svarade att han inte ville sälja till mig. Men nu var han redo för att sälja. Detta var i juni 2007 och i oktober 2007 tog jag över glasmästeriet. Då fanns det en anställd i bolaget och en praktikant. Eftersom att jag inte var (och är) någon glasmästare så var avtalet skrivet att han skulle jobba kvar en tid så jag fick lära upp mig. Den anställda jobbade kvar och praktikanten blev kvar men som lärling.
Första dagen på ”nya” jobbet fick jag jourtelefonen. Med skräck i rösten sa jag: ”Men jag kan ju inte ens skära glas”. Till svar fick jag: ” Du kan hämta mig så åker vi ut tillsammans i början.” Och så blev det. Det blev jourjobb efter bara några dagar efter att jag hade köpt företaget. Så då var det bara att hämta gamla ägaren och åka och täcka fönster (sätta upp en ny glasskiva över det trasiga).
Första veckorna skar jag mycket glas för att lära mig. Kollegorna fick skratta åt mig fler än en gång när jag stog och tränade på att få till skäret så att det gick att knäcka glaset så som det var tänkt. Roligast hade dom åt att jag kallade glasskäraren för ”glaskniv”.
Inte bara att bli ägare till ett företag som man inte kan någonting om. Men det gäller att se vad man är bra på och vad man kan bidra med. Som min pappa brukar säga: ”Hade det varit enkelt hade alla gjort det.”
Det här var början på mitt liv att vara egenföretagare. Om den är för evigt eller om jag kan tänka mig att vara anställd igen får framtiden visa.
/Madeleine Böhnke
