Nu är det dags att skriva på nästa kapitel i livets bok. Först ut i det kapitlet är om min son Eric som ska lämna boet.
Tänk att det i sommar är 16 år sedan som Eric föddes. När jag kom hem från bb och ringde jag min mamma och frågade vad jag skulle bädda hans vagn med (mamma hade sytt lakan, påslakan och örngott till vagnen). Jag minns att jag tänkte ”Det är tur att det är sommar och hästarna (jag hade häst då) går ute dygnet runt så det gör inget att jag inte tar mig ut till dom tidigt. För tiden den gick innan jag hade ammat, bytt blöja, ätit frukost, ammat igen förmodligen och fått till den där vagnen som han skulle ligga i.
Nu, snart 16 år senare, lämnar han boet för att gå på basketgymnasium i Umeå. Tiden går så där fort som alla säger när det gäller barn. Därför är jag både tacksam, glad och stolt över att ha prioriterat han före mycket annat.
Till hösten har jag ingen hemma som glömmer sina åtaganden, som suckar när jag vill ha en kram, som glömmer saker på köksbordet, som glömmer tömma kattlådan fast jag har bett han, som jag får tjata in från basketplan. Anar redan nu att jag kommer att sakna allt det. Men mest kommer jag sakna våra samtal som vi har haft så många gånger runt matbordet eller i bilen, tåget när vi varit på väg på olika äventyr. När tid och rum inte funnits utan vi har pratat och reflekterat över saker, eller när han har undrat saker som han inte kunnat. Det är fint att vara förälder och få guida en ny generation till att bli en del av samhället och världen. Att få dela med sig av kunskap, visdom och misstag jag har gjort. Där vissa misstag kommer han att hoppa över men som dom av oss som har några grå strån på huvudet vet så kommer han att göra många av dom jag har gjort. Så fungerar livet. Vi lär mest av våra egna misstag.
Boende i Umeå har vi också löst vilket känns otroligt skönt. Han kommer vara inneboende hos en äldre man som bor i radhus och hyr ut 1-2 rum i sitt hem. Det känns bra på flera sätt att han ska dela boende med andra. Förutom att det finns någon som kommer att bry sig om han i vardagen så tänker jag också att det är nyttigt för han som ensambarn att få ta hänsyn till andra än sin mamma i vardagen. Nu är det bara några veckor kvar innan han lämnar nionde klass. Mina egna minnen från den tiden kommer till mig och jag ler. Det var en rolig tid.
Jag ser fram emot att följa hans fortsatta resa i livet. En egenskap han har som jag skulle säga kommer från min far och sedan från mig med men mest från min far är att ha drivet och inte älta det som inte blev. Min upplevelse av hans motgångar är som ett fartgupp. Han studsar till men fokuset var han ska är kvar när han landar från guppet. Att han har tagit fram hur många som statistiskt kommer spela NBA (basketligan i USA) av dom som går på college/universitet och han ska vara en av dom tycker jag är coolt! Att ha målbilder är viktigt. Att sedan målbilden ändras längs vägen är en del av livet. Så framtiden får visa om det är basket som fortsätter vara hans dröm att ha som yrke eller om annat dyker upp som han tycker känns mer spännande att ta sig an.
Lycka till Eric! Önskar dig det bästa!
