Ni vet när man tänker ”Attans, det där hade jag velat göra.” När man tror att chansen aldrig kommer tillbaka. Det kanske den inte gör heller eller så gör den det när allt kommer samman som det ska.
Hawaiianerna har ett uttryck som heter ”Time, Place, Season”. När dom tre delarna faller samman händer det som ska.
I våras så tyckte en kompis att vi skulle cykla Cykelvasan. Den tanken har lockat mig ett tag men ändå inte så att jag ville göra det själv. Så när hon frågade sa jag ja. Kul med ett mål och tillsammans med någon annan. För kompisen körde det ihop sig så hon kunde inte cykla. För min del kändes det bra med träningen. Jag har ju även lovat särbon att springa Midnattsloppet och där var tiden satt till ca 53 minuter och jag är ingen bra löpare. Så träningarna har haft fullt fokus på dessa två starter. När det var ca 1,5 månad kvar började det krävas mer och mer motivation men jag tränade på men med lite mindre krav på mig själv. När det sedan var knappt fyra veckor till Cykelvasastarten så efter lite övertalan på mig själv bestämde jag mig för att åka och träna med cykelklubben. Det satt långt inne då jag velade om det var latmasken eller kroppen som skulle må bäst av vila. Träningen bestod av teknik och kondition. Jag kom bara till teknikdelen. Där ramlade jag med cykeln i ett stenigt parti och när fötterna sitter fast så är det inte alltid jag hinner klicka ur och rädda situationen. Knät mötte marken som var en sten först och fick ett pyttelitet sår. Men det gjorde ont. Så ont så jag valde att avbryta träningen. Hem och bandagerade knät. Efter två dagar så tog jag hjälp av en som kollade upp knät och körde laser på det. Min förhoppning och tro var att jag skulle bli bra på en vecka i a f. Cykelvasan kändes långt bort. Men hur var det nu med Time, Place och Season?! Det ville annat. Efter drygt en vecka haltade jag än. Knät gjorde ont. Så nytt besök till han som hjälpt mig. Ny behandling och nu två veckor till start. Varav en av dom veckorna skulle jag tillbringa på en båt i skärgården. Jag hade sagt till särbon att jag måste ha med mig cykeln. Han bara skakade på huvudet åt mig. Men att cykla drygt 9 mil och som mitt mål var under 5 timmar kräver förutom musklerna sina timmar i sadeln för att rumpan inte ska ta sig ett babianliknande utseende.
Under behandlingen av knät så frågade jag han som hjälpte mig:” Du som känner mig, är det vettigt att cykla Vasan med dom förutsättningarna som nu är?”
Han svarade:”Det går, du kommer klara det, kroppen kommer ta stryk, du kommer få träningsvärk och du måste lägga om hur du har tänkt att köra loppet. Sänka tempot.” ”Min rumpa då?” frågade jag. ”Ja den kommer änderna springa efter på Långnäs (parken i Bollnäs) om du går där”.
”Men du som känner mig, säg nu på riktigt. Ska jag köra?” frågade jag. Då svarar han lugnt:” Med det du har nyss berättat om stambytet hemma, jobbat under semestern, försöka göra saker med sonen och inte ha tränat så tycker jag du ska lägga din energi på annat. Det kommer att gå åt mycket energi för att genomföra loppet.” Där och då bestämde jag mig för att inte cykla. Besvikelsen var stor. Mycket stor.
Jag är så tacksam att ha människor omkring mig som hjälper mig att fatta vettiga beslut. När jag som är sådan att när jag har bestämt mig vill jag inte ge up. Men när kroppen och livet vill annat så är det svårt att lyssna men viktigt.
Så nu ligger jag i sängen i husvagnen i Mora. Sonen och särbon cyklade 32 km igår. När dom stog i startfållan fällde jag en tår över att jag med hade velat cykla. Stämningen var hög på plats och besvikelsen var stor hos mig. Men Time Place Season hade annat åt mig i år. Det jag fick var ett lugn på semestern. Inte försöka få tid till träning i all renovering och lite jobb, vara med familjen och ingen cykel som skulle krånglas med på båten. Det var skönt.
Knät är fortsatt inte så bra men jag promenerar och har börjat göra lite styrka. Så det blir inget Midnattsloppet heller. Och det känns bra nu när besvikelsen har lagt sig.
Kanske Time Place Season är nästa år. Kanske inte…
