Sedan ett och ett halvt år tillbaks har sonen nördad in fullständigt på basket. I Bollnäs finns inget lag så han pendlar till Söderhamn tre dagar i veckan för att spela med BK Fajt. Nu går sonen i nian och hans mål är att få spela mer basket. Så att då försöka söka och komma in på en skola där han kan spela basket på skoltid är det som han kämpar för.
För er som inte är insatt i dagens gymnasiesystem så finns det tre olika nivåer för att ha en sport som en del av sin skolgång. RIG, NIU och LIU. Riks, nationellet och lokalt. Olika krav för dom olika nivåerna. I år var det 180 killar som provspelade för 10 platser som finns fördelat på två skolor.
Sonen ville åka och provspela. Jag är den som stöttar i hans drömmar och mål i livet. Men att ha spelat basket i 1,5 år och försöka ta en plats av 10 bland dom bästa i hans årskull och där jag skulle säga alla har spelat i många år insåg jag skulle bli väldigt svårt, ja t o m omöjligt. Även om jag tycker han har blivit väldigt bra på basket för att ha spelat så kort tid. Visst är jag partisk men jag fattar också att konkurrensen kommer vara stenhård. När vi sitter och tittar på anmälan och vad som gäller så försöker jag ändå få sonen att förstå att det kommer inte vara någon lek och att konkurrensen kommer att vara stenhård och jag undrar om han ändå vill åka. Då svarar han ”Men mamma, vad har jag att förlora? Om jag inte åker så kommer jag inte in. Om jag åker har jag i a f en chans.”
Mitt svar var då ”Klart du ska testa, vi åker!”
Vi åkte och det blev helt klart en dag som både var fysiskt och mentalt jobbig, 180 grabbar och jag tror ca 40 tjejer, gav allt dom hade. Allt var nytt förutom att studsa en basketboll. Ny plats, nya hallar, nya ledare, nya bekantskaper, nya laguppsättningar, nya övningar ja allt var nytt. Men oavsett en otroligt nyttig läxa och erfarenhet för framtiden.
(Nej, han kom inte in så nu har han sökt till nästa nivå som är NIU.)
(Jag skriver eller publicerar inget utan min sons godkännande när det handlar om han eller att han är med på bild.)
